Så kom kraschen...

Begravningen är över. Det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv... så klart, men den där tanken om att det skulle bli lättare efter begravningen - helt fel. Jag försökte och höll nästan samman till i fredags sen kraschade jag. Panikattackerna avlöser varandra. Ja - riktiga panikattacker. Däremellan kommer jag inte ens ur sängen. När det är som värst är kroppen skenförlamad. Kan inte ens lyfta armarna. Vilket är så skrämmande att jag få panik av det också. Saknar henne så jävla mycket. Frågorna blir inte färre utan fler. Min pojkvän tyckte tydligen att smärtan borde gått över efter ett par veckor. Han har inte varit hos mej, följde inte med till begravningen och började ganska snart att inte orka lyssna på mej och gnälla över att han var för trött och hade pissiga dagar var ledsen osv... visst alla har det jobbigt på olika sätt, men borde inte han om någon bara bitit ihop och funnits för mej? Är så jävla ledsen på honom också. Orkar inte försöka förklara mer för honom för han tycker att en tuff dag på jobbet är att jämföra med att jag förlorat min syster. Jag bryter med honom nu. Vi får väl se vad som händer i framtiden, men när jag behövde stöd vara han n tyngd. Inte så fantastisk som jag trodde. Tråkigt, men orkar inte nu.

Skrattade idag

Det var första gången sen hon dog. Allt jag gjort som fått mej att må bra på minsta lilla sätt har hittills fått mej att känna sån enorm skuld, men inte idag. Jag skrattade och kände nästan hur hon puttade på skrattet. Syster som i fortsättningen kommer benämnas S, hade alltid nära till skratt, även mitt i allt elände. Det kändes okej, som om hon ville att jag skulle skratta. Det var befriande, men givetvis övergick det i en gråtattack så fort jag blev ensam, men det kändes också okej. Är ju förövrigt rätt normalt för mig att svänga i sinnesstämning. Det är ju hela essensen av borderline... som jag har... är. Nu svamlar jag. Slutar där.
/E

Mardrömmar

Kommer inte iväg till skolan, snart kommer CSN dra in mina pengar, men jag kan verkligen inte sova på nätterna. Eller är rädd för att sova... vet inte. Skjuter på det och varje gång jag tänker att jag borde sova får jag panik... Idag har jag iaf duschat. Minns inte när jag gjorde det senast och lägenheten ser ut som skit. Orkar bara inte. Orkar ingenting. Jag bara röker. röker och röker och röker... känns också som ett stort misslyckande eftersom jag hade hållit upp i en månad...

Skuld

Var i skolan idag, hade roligt - känner skuld
Saknar min pojkvän idag, längtar efter närhet och kärlek - känner skuld.

...

Eftersom jag inte tänker göra något för att någon ska läsa det här så antar jag att jag kan skriva hur mycket som helst utan att vara tjatig... Känner mej så jävla vilsen. Ensam. Ältar. Tänker på henne hela tiden, men känner inte den där sorgen som jag borde. Är det något fel på mej? Är jag känslokall. Brukar ju vara så borderlinehysteriskt känslosam. Är det bara när det gäller mej jag bryter ihop? Är jag en totalt egocentrisk och elak människa?? Fuckar upp alla relationer. Den som orkade och älskade mej exakt som jag är, hon dog... och nu reagerar jag inte ens en hundradel så mycket som när ett jävla löjligt förhållande tar slut. Känner mej så totalt värdelös som inte sörjer och har ont... Jag grät när jag såg henne, men det var enda gången.
/E

Vart finns du syster?

Jag tror. Vet inte exakt på vad, men jag tror och hon trodde och vi sa att vi skulle vaka över varandra om någon av oss dog... dog... det där hemska ordet. Hon är död. Min syster är död. Jag vet det, men kan inte förstå det. Kan inte riktigt känna det. Verkligheten når inte hela vägen fram, Varför är hon inte här hos mej? Att hon vakar över sin son förstår jag, men ett tecken. Jag måste få veta att hon har det bra nu. Det är det enda som kan lugna. Känner skuld varje gång jag ler, varje gång jag inte tänker på henne en minut. Det är så orättvist. Känner skuld för att jag inte gråter också. Jag som alltid gråter, men inte nu. Alla gråter utom jag. Jag känner bara en desperat rastlöshet och behov av att "fixa saker". Finnas för alla, ordna begravningen, trösta och vara den starka. Varför kan jag inte sörja som jag brukar? Allt är upp och ner. Tänker på min systerson. Det är fruktansvärt att ett barn ska få lov att förlora en förälder. Min egen son lider också, först dör hans moster sen hans gammelfarfar och hans pappa och pappans fru bråkar... Allt är bara fel och jag är fel.
/E

Skriva för att orka

Det är tungt nu... kanske kommer det inte bli något av den här bloggen heller... eller så är det just därför det blir...
/E